Lycka är…

Som småbarnsförälder tittar jag på en hel del barnprogram tillsammans med mina barn. Det finns ett program som jag fastnat för och tycker är så härligt. Det heter Lycka är…. Där får barn beskriva vad som gör dem lyckliga.

Jag ser lyckan i mina barn hela tiden. Lycka för mina två busar är för närvarande att få utforska på egen hand. Ena busen är på upptäcktsfärd hela tiden. Att testa gränser är något busen gör konstant, både omedvetet och medvetet. Att fortsätta springa när man säger stopp, att vända sig om med världens största leende för att se om vi fortfarande är kvar för att sedan fortsätta att utforska är något som tillhör busens vardag.

Den andra busen är några år äldre och är på upptäcktsfärd den med, men kanske mer på ett mentalt plan.  Det ställs många kloka och finurliga frågor som är svåra för mig som vuxen att svara på. Hur djupt ska man gå in i en diskussion, hur mycket ska busen veta… är tankar som jag brottas med ständigt. Oftast har busen dem klokaste svaren! Så självklara, så enkla!

Lycka för mig behöver inte vara att göra en massa saker eller att handla dem nyaste grejerna eller åka till varmare breddgrader för att få känslan av tillfredsställelse. Utan det är dem små sakerna i vardagen som gör min tillvaro lycklig. Att få se andras lycka gör mig lycklig. Det kan vara att kunna cykla utan stödhjul, klättra ner för trappan själv, köpa glass från glassbilen. Listan kan bli lång, lång, lång!

Med detta i åtanke och fokus på skolan så måste vi inom skolvärlden få våra elever lyckliga. Att uppmuntra och se barn och ungdomars lycka tror jag är viktigt. Gör barn och ungdomar saker som dem tycker är givande och som dem ser en vinning med så tror jag att vi får bättre resultat i skolan och eleverna lär sig mer, inte bara för stunden utan för livet och det är väl lycka om något!

 

 

Annonser

Äntligen!

Då har man äntligen vågat trycka på den där knappen för att signa upp ett bloggkonto. Den där knappen jag länge velat trycka på men inte vågat! Men idag hände det. Tack Sara för att du höll mig i handen och gjorde mitt knapptryck verkligt. Tänk att man behöver ha lite stöttning när man ska bege sig in cyberrymden. Tänk att man ska vara så rädd för det man inte kan eller vet något om. Men från och med nu ska jag våga, inte vara rädd för att ta reda på hur detta sociala forum fungerar. Nu börjar mitt äventyr. Hoppas ni gör mig sällskap i sommar!